Abborre

Abborren (Perca fluviatilis) är en av Sveriges vanligaste fiskar och finns i nästan varje sjö och vattendrag nedanför fjällkedjan. Den klarar bräckt vatten längs hela Östersjökusten och tolererar förhållanden som få andra arter klarar. Riktigt stor abborre är däremot en annan sak: den är svår att hitta och kräver tid, kunskap och rätt vatten.

Biologi

Utseende och identifiering

Abborren är omisskännlig. Grönaktig till gulgröna sidor, mörkgrön rygg, ljus buk och 5–9 svarta vertikala tvärränder. Buk-, anal- och stjärtfenorna är röda eller orangeröda. Den har två separata ryggfenor. Den främre har 13–17 vassa taggstrålar och en karakteristisk mörk fläck i bakkanten, den bakre mjuka strålar. Gällockstaggarna är vassa och fjällen sträva, vilket gör hela fisken taggig att hålla i.

Större exemplar utvecklar en tydlig puckel mellan huvud och ryggfena, mest framträdande hos romstinna honor på våren. Abborrar som äter mycket kräftor får intensivt klarröda fenor av karotenoidpigment.

Två sällsynta naturfärgvarianter förekommer: guldabborre (enfärgat gul eller orange) och blåabborre (blekt blåaktig).

Storlek och tillväxt

Abborren varierar mer i storlek mellan olika vatten än nästan någon annan art. Två fiskar av samma ålder från olika sjöar kan skilja tio gånger i vikt, beroende på födotillgång, populationstäthet och vattentemperatur.

Inom sportfisket används ofta dessa informella storleksklasser:

• Vanlig fångststorlek: 15–30 cm, 50–400 g
• Bra abborre: 35–40 cm, 700–1 000 g
• Storabborre: över 1,5 kg
• Drömfisk: över 2 kg

Tabellen nedan visar genomsnittsvärden för svenska bestånd. Skillnaderna mellan vatten kan vara mycket stora, och en abborre på exempelvis 5 år kan i ett bördigt vatten väga tio gånger mer än en jämnårig fisk från ett trångbott, näringsfattigt vatten.

Ålder	Längd (typiskt)	Vikt (typiskt)
1 år	5–9 cm	3–12 g
3 år	12–18 cm	30–80 g
5 år	15–25 cm	60–200 g
7 år	20–30 cm	150–400 g
10 år	25–35 cm	300–600 g
15+ år	30–45 cm	500–1 500 g

Nyckeln till tillväxten är den ontogenetiska dietväxlingen: så länge abborren äter djurplankton och bottendjur växer den långsamt. När den går över till fiskdiet, vid ca 10–20 cm beroende på vatten, accelererar tillväxten dramatiskt. Abborrar som aldrig gör den övergången kallas tusenbröder: fullvuxna men bara 13–18 cm, ofta 8–10 år gamla. Det sker i tätt befolkade eller näringsfattiga vatten där fisken inte kan växa förbi bottendjursstadiet.

Bland abborrar över ca 800 g är överväldigande majoritet honor. Hannar kan sällan bli mer än 1–1,5 kg. Stora honor är gamla. Många kilosabborrar är 12–18 år och de allra största exemplaren 20 år eller mer.

Diet

Abborren är en generalist-rovfisk som genomgår tre tydliga dietfaser:

1. Under ca 4 cm: nästan uteslutande zooplankton.
2. 4–15 cm: bottendjur, framför allt chironomidlarver (fjädermygglarver), märlkräftor, vattengråsuggor, iglar och kräftungar.
3. Över 15–20 cm: fisk. Mört, löja, nors, spigg, småabborre och kräftor dominerar.

Stora abborrar utvecklar ofta lokala specialiseringar. I en sjö lever de på siklöja på djupt vatten, i en annan på kräftor i strandzonen, i en tredje på pelagisk löja. Vad abborren i just det aktuella vattnet äter är ofta den viktigaste frågan att besvara.

Kannibalism är ingen undantagsföreteelse utan en styrande ekosystemkraft. Forskning från Umeå universitet visar att en generation stora kannibaliska abborrar kan undertrycka rekryteringen så kraftigt att nästan inga yngre fiskar växer upp. När kannibalerna sedan dör av leder det till en explosion av ungfisk som kan förändra hela sjöns ekologi.

Fortplantning

Lektiden styrs av vattentemperatur, inte kalender. Leken sätter igång när vattnet når 7–8 °C och kulminerar vid 12–15 °C:

• Skåne, Blekinge, Halland: slutet av mars till april
• Götaland och södra Svealand: april
• Norrland: maj till juni
• Fjällnära vatten: ibland så sent som juni

Hanarna anländer först till lekplatserna. Leken sker på grunt vatten (0,5–3 m) med vegetation, ris, grenar eller stubbvass som substrat. Honan lägger rommen i en lång geléartad sträng, romsträngen, som kan bli upp till en meter lång och lindas runt växtlighet. En medelstor hona producerar 13 000–20 000 ägg, de allra största upp till 200 000–300 000.

Rommen kläcks efter 2–3 veckor. Rekryteringen är starkt temperaturberoende. Varma somrar ger starka årsklasser, kalla somrar nästan inga yngel alls. Det förklarar varför enstaka årsklasser kan dominera ett bestånd i flera år.

Habitat och beteende

Abborrens trivseltemperatur är 15–20 °C. Den saknas i mycket kalla vatten och i kraftigt strömmande vattendrag, men tolererar bräckt vatten upp till ca 12 ‰ salthet, pH 5–9 och relativt låga syrenivåer. Det är skälet till att den finns i nästan alla svenska vatten där rovfisk kan leva, från försurade skogstjärnar i Småland till Bottenvikens skärgårdsvikar.

Abborren har sluten simblåsa och kan inte tryckkompensera snabbt. Det gör den känslig för lufttrycksförändringar. Vid sjunkande lufttryck drar den sig djupare och är svårfångad. Vid stabilt högtryck är fisket som regel bäst.

Abborren är dagaktiv och jagar med synen. Nattfiske ger generellt dåliga resultat.

Småabborren går i täta stimmen om hundratals till tusentals individer. Stimmen är ofta släktstrukturerade. Forskning från Bodensjön visar att yngelaggregationer innehåller fler genetiska släktingar än slumpen förklarar, och att abborren kan identifiera släktingar via luktsinnet. Stora abborrar (över 35 cm) är alltmer solitära eller rör sig i små grupper om 3–5 individer.

Beståndssituation

Längs Östersjöns ytterskärgårdar har abborren haft kraftigt sviktande rekrytering sedan 1990-talet. Orsakerna inkluderar storspiggens expansion (spigg äter abborrens rom och konkurrerar med yngel om djurplankton), övergödning och klimatförändringar. På ostkusten har fångsterna minskat med upp till 80 procent på 20 år.

I inlandsvatten och längs norrlandskusten är bilden den motsatta. Varmare somrar gynnar abborren och den tar allt mer plats i vatten som tidigare dominerades av öring.

Bästa säsong

Abborren kan fångas året om, men aktivitet och fiskbarhet varierar kraftigt.

Vår (mars–maj)

Tidig vår före leken är en av de bästa perioderna för storabborre. Romstinna honor i toppkondition samlas vid lekvikar och åmynningar. Huggperioderna kan vara korta och oregelbundna. Middag och eftermiddag är ofta bättre än tidigt på morgonen eftersom ytvattnet hinner värmas upp några grader.

Under leken är fisken ointresserad av bete. Abborren är inte fredad under lektid i de flesta svenska vatten, men många sportfiskare väljer att inte rikta sig mot lekande fisk. Romstinna honor i toppkondition är de individer som bär upp beståndet.

Sen maj, efter leken, är abborren mager men äter intensivt för att återhämta sig.

Sommar (juni–augusti)

Abborren jagar aktivt i strandzoner med vass, bryggor, nedfallna träd och stenrösen på 1–5 meters djup. På morgnar och kvällar driver storabborrarna löja och småfisk upp mot ytan, ibland så intensivt att vattenytan kokar. Det är då ytfiske med poppers och ytwobblers ger mest resultat.

Vid vattentemperaturer över 23 °C kan abborren bli passiv och dra sig djupare. Gryning och sen kväll är då de bättre passen.

Höst (september–november)

Hösten är av många betraktad som den bästa perioden för abborrfiske. Det finns flera skäl till det.

Abborren är i toppkondition efter en sommar av aktivt jaktande. Den samlas i större stimmen på djupare vatten (4–10 m) och är lättare att lokalisera med ekolod. Den äter intensivt inför vintern.

Branter, grynnor, uddar och sund med hårdbotten är klassiska höstplatser. Jiggfiske och drop-shot från båt med ekolod är effektivast just nu.

Vinter (december–mars)

Abborrpimpel är en av Sveriges mest utövade former av sportfiske. Abborren är mindre aktiv men äter regelbundet, ofta på 3–10 meters djup vid djupbranter och hårdbotten.

Aktiviteten påverkas av:

• Lufttryck: stabilt högtryck ger bäst fiske, sjunkande lufttryck försämrar.
• Snödjup på isen: mycket snö ger mörkt vatten och sämre hugg.
• Senvintern (februari–mars): fisken börjar röra sig mot lekplatserna och är ofta mer aktiv.

Dagliga mönster

Abborren är dagaktiv. Klassiska huggtoppar är gryning (1–2 timmar efter soluppgång) och sen eftermiddag till tidig kväll. Nattfiske är generellt dåligt.

Fisketekniker

Abborren kan fångas med nästan alla sportfiskemetoder. Här följer en kortfattad beskrivning av vad som fungerar och när. Varje teknik beskrivs i detalj på respektive tekniksida.

Spinnfiske

Det mest mångsidiga alternativet och fungerar hela säsongen. Spinnare, skeddrag, småwobblers och gummijiggar fiskas längs strandzoner, över grynnor och vid djupbranter. Skeddrag i 5–15 g är effektivt när abborren jagar löja i öppet vatten.

Läs mer om spinnfiske

Jiggfiske

Den effektivaste metoden för riktat fiske efter storabborre, framför allt på hösten och tidig vår. En jigg med gummibete (shad, kräftimitation, grub) fiskas aktivt mot botten med ryck och pauser. Hugget kommer ofta i sjunkfasen. Storlek 5–13 cm beroende på målstorlek.

Läs mer om jiggfiske

Drop-shot

En effektiv metod för trög eller försiktig abborre och i djupare vatten. Sänket hålls mot botten medan betet hänger fritt ovanför och rör sig utan att dras framåt. Metoden är känslig för subtila hugg. Beten 3–7 cm, sänken 7–20 g.

Läs mer om drop-shot

Wobblerfiske

Småwobblers i 3–7 cm är klassiker för abborre. Stop-and-go och twitching utlöser hugg som en jämn invevning missar. Poppers och ytwobblers på sommarkvällar ger spektakulära hugg direkt i ytan.

Flugfiske

Underskattat men effektivt, framför allt kustnära och i åar. Spö i klass 6–7, 9 fot. Streamers som Clouser Deep Minnow och Woolly Bugger fungerar bra, liksom ytpoppers under varma kvällar i vassbälten.

Läs mer om flugfiske

Mete

Flötmete med mask eller maggot från brygga eller strand fungerar nästan överallt under sommarhalvåret och är den klassiska nybörjarmetoden. Bottenmete med mask eller maggot på tung grundkrok är en effektiv metod för riktigt stor abborre, framför allt under försommaren och hösten.

Läs mer om mete

Isfiske (pimpel)

En av de mest utövade abborrmetoderna i Sverige. Tre huvudvarianter:

• Vertikalpirk: klassiska pirkar i silver eller koppar, 5–18 g. Korta snärtiga ryck med 3–4 sekunders pauser. Agnas med maggot, abborreöga eller liten fiskbit.
• Balanspirk: imiterar en levande fisk och lockar storabborre från längre håll med breda svepande rörelser. Föredras av många storabborrespecialister.
• Mormyshka: liten droppformad blyklump med enkelkrok, fiskas med darrande mikrorörelser. Fungerar när abborren är trög och pirken inte ger hugg.

Läs mer om isfiske

Utrustning

Val av utrustning beror på teknik. En kortfattad orientering:

Spö: Lätt till medeltungt haspelspö 7–8 fot med kastvikt 5–25 g täcker de flesta situationer. För drop-shot passar ett känsligare spö med snärtig topp (Medium-Light, Fast action). För pimpel används korta spön på 20–35 cm i varierande styvhet beroende på teknik.

Rulle: Haspelrulle storlek 2000–2500 med mjuk broms och bra linläggning.

Lina: Flätlina 0,10–0,15 mm (PE 0,6–1,0) med fluorocarbon-tafs 0,25–0,40 mm på 50–100 cm. Tunn flätlina ger bättre huggkänsel och längre kast. Vid risk för gädda används en kort ståltafs eller titanvajer ytterst.

Beten: Färgval anpassas till siktdjup och aktivitet. I klart vatten fungerar naturliga toner som silver, oliv och motoroil. I grumligt vatten ger starka kontraster bättre resultat, till exempel chartreuse eller klaroranje. I kallt vatten används långsammare presentation och mindre beten.

Utrustningsguider för abborrfiske

Rekord

Svenskt rekord (Sportfiskarnas Storfiskregister)

3 150 g (3,150 kg), 51 cm Fångad av Gary Wickins den 9 mars 1985 i Hällers myr, Lysekils kommun, Bohuslän. Fångsten gjordes under en pimpeltävling med Lysekils Sportfiskeklubb, med en Bergmans-pirk agnad med maggot. Fisken är avgjuten och originalet lämnades till Naturhistoriska Riksmuseet.

Hällers myr är en tjärn på bara 8,4 hektar med ett maxdjup på ca 4 meter. Det föregående rekordet (2 761 g, Per-Erik Jacobsen 1984) kom från samma sjö. Rekordet har inte slagits sedan 1985. Närmast är Leif Krause med 2 875 g (1997) och Mona Widén med 2 859 g (2012).

Världsrekord (IGFA All-Tackle)

2,9 kg (6 lb 6 oz) Fångad av Kalle Vaaranen, Kökar, Åland (Finland), 4 september 2010.

Det svenska rekordet på 3,150 kg är tyngre men registrerades aldrig hos IGFA och räknas därför inte in i deras rekordbok. Registrering hos IGFA var ovanlig i Sverige på 1980-talet och fångsten gjordes under en lokal klubbtävling utan internationell rapporteringsrutin. Utöver IGFA-rekordet finns inofficiella rapporter om ännu tyngre abborrar, bland annat en fisk på 3,75 kg från Meuse-floden i Nederländerna (januari 2010), men dessa saknar fullständig IGFA-dokumentation.

Nordiska rekord

• Norge: 3,17 kg, Knut Erik Berg, Mjøsa, 28 maj 1965.
• Finland: 2,99 kg, Kalle Vaaranen, Kökar, Åland, 4 september 2010 (samma fångst som IGFA-rekordet).
• Danmark: ca 3,2 kg, Furesøen (uppgifterna varierar mellan källor).
• Storbritannien: 2,806 kg (6 lb 3 oz), River Thames.

Namn och etymologi

Ordet abborre kommer av fornsvenska aghborre, med roten ak- (“vara vass”) och borre (“borste”). Det syftar på de vassa ryggfenstrålarna och gällockstaggarna, inte på vatten (å) som ibland felaktigt antas. Det vetenskapliga artnamnet fluviatilis betyder “av floden”.

Vanliga svenska benämningar inom sportfisket:

• Borre: vardaglig kortform, vanlig bland sportfiskare.
• Tusenbröder: täta bestånd av småvuxen abborre.
• Matabborre: abborre i 200–500 g-klassen.
• Storabborre / kilosabborre: abborre över 1 kg.
• Guldabborre / blåabborre: sällsynta färgvarianter.

Abborren är Medelpads landskapsfisk och Finlands nationalfisk.

Abborre som matfisk

Abborrens kött är vitt, fast och välsmakande. Fiskar i 200–500 g-klassen är lättast att tillaga, enkla att filea och ger benfria filéer om de rensas ordentligt. Klassiska tillagningar är stekt abborre med brynt smör och dill, ugnslagad abborre med citron och abborrfiléer i fiskgryta.

De allra största honorna producerar avsevärt mer rom än yngre fiskar och är viktiga för beståndets fortplantning. Att släppa tillbaka stora exemplar försiktigt gynnar fisket på sikt.

Juridik och regler

Abborre saknar nationellt minimimått i Sverige. Det är fiskevårdsområdet (FVO) som bestämmer eventuella regler för det enskilda vattendraget eller sjön. Kontrollera alltid lokala regler på HaV:s webbplats eller Länsstyrelsens sidor inför fiske.

Fredningstider

Abborren är inte fredad under lektid i de flesta svenska vatten. Enskilda fiskevårdsområden kan ha infört egna fredningstider, framför allt under april–maj när leken pågår. Kontrollera det aktuella vattnets regler.

Catch and release

Abborre tål catch and release väl. Den har sluten simblåsa men återhämtar sig snabbt vid normal djupfångst. Undvik hantering i extremt varmt vatten (över 22–23 °C) då stressresponsen ökar.

Romstinna honor på våren bör hanteras varsamt och återutsättas skyndsamt. De bär upp nästa generations rekrytering.